Linda Lill, augusti 2009

 

Utmaningar för framtiden

Det pågår just nu en rad politiska diskussioner om vikten av kvalitetshöjande åtgärder för vård och omsorg om de äldre. En viktig utredning kom i maj 2008, ett ”Värdigt liv i äldreomsorgen” (SOU 2008:51), vilken inledningsvis målar upp en synnerligen dyster bild av kvaliteten på dagens äldreomsorg. Värdighetsutredningens övergripande förslag är att den svenska äldreomsorgen är i behov av att förändras från grunden och att äldreomsorgen på ett mer systematiskt och fortlöpande sätt måste utvecklas och säkras. Därför föreslår utredningen en ändring i socialtjänst-lagen och rekommenderar en lagstadgad nationell värdegrund som en nödvändighet för förändring. En nationell värdegrund anses kunna tydliggöra den människosyn som ska gälla inom äldreomsorgen.

 

En utredning som denna lokaliserar således äldreomsorgens organisatoriska problem som ett problem som har med personalens värderingar och attityder att göra. Attityder som förväntas ändras i och med att en lagstiftning införs. Lagstiftning har förvisso inverkan på våra attityder över tid där lagen mot barnaga är ett särskilt tydligt exempel på detta. Men i själva verket saknas det varken adekvat lagstiftning, föreskrifter eller nationella mål för äldreomsorgen som kan anses vara bristfälliga. Äldreomsorgens organisatoriska problem hänger snarare samman med att nuvarande bestämmelser inte tillämpas och med en bristande kunskapsbas inom organisationen i stort.

 

I en lägesrapport som Socialstyrelsen kom ut med 2007 ”Vård och omsorg om äldre” betonas att äldre idag kan få eller köpa service och omvårdnad enligt tre skilda lagstiftningar: Socialtjänstlagen, Lagen om kommunal befogenhet att tillhandahålla servicetjänster åt äldre och Lagen om skattelättnader för hushållstjänster. Äldre-omsorgen är därmed på väg mot en förändring gällande de aktörer som ska utföra omsorgen. Det är i nuläget för tidigt att förutse i vilken utsträckning möjligheten att köpa hushållsnära tjänster kommer att utnyttjas och vilka konsekvenser detta kan få för den offentliga äldreomsorgen. Det finns dock flera viktiga aspekter att beakta i förändringstider som dessa därför att beroende på vilken lagstiftning som tillämpas kommer det att finnas stora skillnader i sekretess, tillsyn, avgifter och dokument-ation. Frågan kan också ställas i vilken utsträckning vinstdrivande företag har möjlighet att motverka kvinnoförtryckande strukturer. I synnerhet när vinstdrivande företag har som mål att locka till sig så många kunder som möjligt på grundval av en varm och ömsint äldreomsorg. Det finns en stor risk att bygga in ett system där tid är pengar vilket gör att filosofiska dimensioner i arbetet går förlorade och det blir än mer komplicerat att komma åt grundläggande föreställningar som många gånger är orsaken till stagnation inom äldreomsorgen.

 

Det förväntas enligt Statistiska Centralbyråns prognoser att antalet personer som är 80 år och äldre kommer att öka med 45 % fram till åren 2020 och 2030. Vid år 2050 kommer de äldre utgöra dubbelt så många som år 2000. Trots de äldres allt bättre hälsa är det sannolikt att det totala behovet av vård och omsorg kommer att bli större. Det förutspås också att framtidens äldre kommer att ställa andra och högre krav på verksamheterna än vad dagens åldringar gör. Allt ifrån inflytande över omsorgens form till genomförande kommer med stor sannolikhet att ses som en rättighet av framtidens äldre.

 

Utbildning är nyckeln till kvalitet

Det arbetar tusentals vårdbiträden och undersköterskor inom äldreomsorgen och är också en av Sveriges största yrkeskårer. I dagsläget finns inga bestämda krav på kompetens för denna yrkesgrupp. I Socialstyrelsens lägesrapport 2006 dras slutsatserna att all personal bör ha en definierad lägsta yrkeskompetens, att utbildningssystemen måste ses över och att villkoren för ett utvecklande arbetsplat-slärande måste förbättras. Det framställs att den väsentligaste åtgärden för att ändra på situationen inom äldreomsorgen är att öka yrkets status. Då menar man att både lönenivån och sysselsättningsgraden måste höjas. Genomsnittslönerna för äldreomsorgspersonalen är låga och motsvarar inte alltid den kompetens som personalen faktiskt har och motivationen för att satsa på ytterligare yrkeskompetens förblir följaktligen svag.

 

I utredningen ”Yrkeskrav i äldreomsorg” (SOU 2008:126) föreslås att de som arbetar inom äldreomsorgen måste ha en lägsta kompetensnivå och målet är att all personal ska ha den nya titeln äldreassistent. Utredaren förordar därför att det ska etableras en gymnasieskola med en utbildning med speciell inriktning mot äldreomsorg. Det rekommenderas även att det inom kommunal vuxenutbildning arrangeras kurser på gymnasienivå som är jämförlig med gymnasieutbildningen och en möjlighet till specialisering av adekvat högskolekompetens. Ergonomisk och medicinsk utbildning såväl som psykologisk handledning bör anses som något betydelsefullt och grundläggande för omsorgspersonalens utsikter att lyckas i arbetet. Statushöjning inom ett yrke kommer generellt sett med utbildning. För äldreomsorgen kan ett bra sätt vara att snegla på hur jämförande grupper som förskolelärare har gjort för att höja sin yrkesstatus.

 

Det kan således anses avgörande för äldreomsorgen att hitta former som kan leda till en starkare kvalitetssäkring för vård och omsorg om de äldre, men också avsevärt bättre arbetsvillkor för personalen. En tydlig professionsprofil behöver därför arbetas fram där frågan om vad som är det mest väsentliga i arbetet måste utkristalliseras. En professionaliseringsprocess är danande och det är viktigt yrkesgruppen kan få tillgång till en sådan kompetens som måste till för att yrkeskåren på allvar ska kunna utmärka sig som en profession. Dessa former för professionalisering ställer både krav på högskoleutbildning och forskning.

 

En solig sommardag i Malmö 2009

Linda Lill

Lektor i socialt arbete, Malmö högskola